MADDESIGNO

När jag var liten, ok yngre, så spenderade vi somrarna på en ö på Tjörn. Underbart, blått vatten och saltstänkta klippor. Där fanns gamla minor. Inte blev det så stor uppståndelse förr, när någon hittade en mina? Kommer ihåg att vi hade stor respekt för minorna och att vi inte fick kasta sten på dem. Och hittade vi någon mina så skulle vi naturligtvis säga till någon vuxen. Vi klarade oss gott.

Däremot höll vi på att krocka med en ubåt en gång, min dåvarande hjälte och jag, när vi var ute och seglade. DET var läskigt. De som satt i ubåten höll nog däremot på att skratta på sig... fast tänk er själva om det hade hänt oss något, vilket rabalder det hade blivit!!! Jag var nu inte så särskilt duktig på att segla, fick alltid sitta och hålla mig i masten för att inte vara i vägen. Men jag älskade verkligen havet, så mig gjorde det inte så mycket. Samme hjälte och jag fick en gång masthaveri, det kunde verkligen slutat illa. Inte många centimetrar mellan huvud och mast... En annan gång, när jag verkligen fick vara med och segla på "riktigt", så skulle jag kränga - och glömmer av att sätta fötterna i krängbanden. Plooppss! Och så var allt svart och väldigt blött...

Men vad gjorde det?! Havet var min vän och det var inte många brännmaneter just då. Men visste ni att gele/öronmaneter faktiskt bränns?