Lätt självömkande!

Det är mycket nu så här i juletid. På tv har det varit mycket prat och program och barnhemsbarn och fosterbarn. Jag var ett fosterbarn, jag. Kan inte fatta att det fortfarande är så att man i stort sett aldrig tror på barnen. År 2005. Jag hade en gång en socialassistent, som faktiskt FRÅGADE mig saker. Han kom aldrig tillbaka. En av mina hjältar... Inte så att jag haft det överjävligt, men min tillvaro är så präglad av allt som hände i FAMILJEN! Upptäckte att, efter ha sett ett program på tv, det hjälper att veta att det fortfarande händer samma saker från myndigheternas sida. Hur sjukt det än låter - och egoistiskt! I all maktlöshet så blir det mindre klaustrofobiskt, väggarna trillar inte hela tiden. Du är inte ensam, och framför allt så finns där en gnutta hopp. Kanske var det trots allt inte fel på mig? Utan på hela skitsystemet... För att byta spår...nästan..

Jag har pluggat socialantropologi under en herrans massa år. På vår första lektion fick vi klart för oss varför vi var där, då läraren sa: "En psykolog har problem med sig själv, en sociolog har problem med sitt samhälle. En socialantropolog, ja, hon har problem med både sig själv och sitt samhälle." Jo. Sanningar.

Nog nu. Fortsätter med min inre ilska ett annat tillfälle. Avslutar med ett par ord från Madonna (jo, du... ). Hon blev intervjuad av Oprah Winfrey, som ställde frågan vad Madonna skulle lära sin dotter om män. Madonna svarade att hon inte skulle lära sin dotter något, utan ge henne så mycket självförtroende och säkerhet i sig själv att det inte skulle behövas. Tycker att sanningar ibland är så självklara, men de är så svåra att se... Reserverar mig mot att  jag inte citerar Madonna, utan bara återger mitt minne av ovan nämnda text.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback