Känna saknad

Vi har det lite problematiskt just nu. Sonen är jättearg, och det verkar vara så att han mest av allt är arg på sin pappa - som han nästan aldrig träffar. Sonen pratar om hur mycket han saknar sin pappa, hur mycket han vill träffa honom och allt annat ett litet barn kan säga. Ibland blir han arg på mig och säger: "Jag älskar bara pappa, inte dig!". Och eftersom jag är en mycket förstående mor, trots att jag är en ko, så förstår jag oftast vad det handlar om. Men det är jobbigt, jag har slutat att försvara, förklara och annat. Det ger inget längre, och sonen förstår mer och mer alldeles själv. Och känslan känner jag väl, min pappa fanns inte med i mitt liv förrän jag fyllde 20 år. Och inte i någon större utsträckning efter det heller.

Från att sparkas och slåss, och att ha blivit fråntagen ALLA sina filmer, till att inse att det inte fungerar, så har vi nu poängsystem istället. Försöker att betona det positiva beteenndet istället för det negativa. Det känns konstigt att behöva ta till METODER men något måste ju göras. När han har 10 poäng, så får han tillbaka en film. Poäng får man genom att helt enkelt göra bra saker, vilka som helst. Sparkas han eller bits (ajajaja) så tar jag bort filmen igen. Kanske inte  världens bästa system, men det är värt att pröva. Och papporna då? Ja, vem vet? Har slutat att tjata, har slutat att höra av mig, för håret blir bara gråare...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback