MADDESIGNO

Mando Diao - Dance with Somebody

När man får hjälp av sol, blå himmer och underbart bra musik - ja, då klarar vi en dag till...

Tiden går så fort, så fort... För tio år sedan, i morgon natt, hröde jag hur brandbilar och ambulanser gick i skytteltrafik någonstans utanför. Det var bara att inse att något stort, hemskt hade hänt. Till slut satte jag på TV. n och möttes av fruktansvärda bilder, bilder som jag först inte kunde begripa att de var sanna. Helt chockad stirrade jag på tv:n och dess innehåll, med tårarna sprutandes. När den verkliga morgonen till slut kom, gick jag och tränade på gymet men kunde bara stå i trappmaskinen och stortjuta.

Året innan hade jag haft förmånen att få jobba på en ungdomsförening inne i centrum. Mitt jobb var inte att vara ungdomsledare utan att göra en utvärdering av det arbete som utfördes, för att se om ledarnas vilja överensstämde med ungdomarnas. För att kunna göra detta, var jag naturligtvis tvungen att lära känna en hel del av dessa ungdomar. En sann förmån. Självklart fick jag mina "favoriter" bl a en kille, som hade haft det tufft och försökte få det bättre. Tyvärr hann han inte få något bättre liv, för han körde ihjäl sig några år senare - i en stulen bil.

För att dra i hop det hela, var det naturligt för mig att höra av mig till nämnda förening igen, och fick då reda på att där var en av deras ungdomar som hade avlidit i branden. Det var så mörka dagar, de närmaste. Min mamma och jag åkte ut till Backa och lämnade en filt och något annat (vad?) till dem som ville sitta där. Det var så tunga dagar, allt som hände under den närmaste tiden hade på något vis något att göra med branden. Inte förrän över ett år efter branden, kunde de skyldiga åtalas - bara barn själva. De har tydligen kommit ut nu, med största sannolikhet mer sårbara än någonsin innan. Måtte det aldrig hända något liknande igen. 

Häromdagen drog min kära väninna iväg med oss ut till Tjörn. Det har varit på gång ett flertal gånger, men av olika anledningar inte blivit av. Jag behövde komma iväg, det var nödvändigt utan att egentligen förstå varför. Vi åkte båt en lång stund, ända till Flatholmen. Senast jag var där, låg jag och väninnan i vattnet en timme eller två med snorkel och googles (vad heter det?) och letade efter det ena och det andra som fanns under vattenytan.

Tanken var inte att jag skulle bada, även det var länge sedan. Men - det gick inte att låta bli. 19 gradet i vattnet var varmt, inget mot de 16 grader det brukade vara på somrarna förr. Barnen blev lite uppspelta och "samlade ihop sig" för att se på det stora eventet: "Madde ska bada, Madde ska bada". Som sagt, det gick inte att låta bli... Det var en lång, härlig utflykt och jag ska berätta mer en annan dag. Tills dess kan ni  titta på fotot nedanför:

Nrä jag fortfarande inte hört något från Försäkringskassan igår eftermiddag, ringde jag dem återigen kl. 15.50 (de stänger kl. 16:00). Jag var förberedd på det mesta av idiotiska bortförklaringar. Men - helt otippat fick jag prata med en man, som både lyssnade och undersökte. Fantastiskt. När inte han heller kunde förstå vad som hänt, bad han att få ringa tillbaka när han pratat med en kollega! VA?! Ingen av hönorna kunde vare sig prata med någon annan eller undersöka vad som hänt.

Då börjar min hjärna fundera på vad som försiggår i hjärnorna på de kvinnor som sitter i kundtjänst på Försäkringskassan. Har de ingen förmåga att tänka själva? Har de ingen empati över huvudtaget? Eller har reglerna gjort att de håller fast vid dem, bara "för att"? Rigida *#&%...

Slutet på den här delen om Försäkringskassan, är att mannen ringde tillbaka (bara en sån sak) och berättade att pengarna kommer på tisdag (arrrggghhhhh), summan var alldeles för låg och det berodde naturligtvis på regeringens attack mot alla som är sjukskrivna. Men - än så länge finns det i alla fall pengar så att det går att överleva. Jo, jag tackade mannen för att han både lyssnade och tog reda på fakta. Så några guldkorn finns det på Försäkringskassan. Nu är det bara att hoppas att pengarna kommer i tid nästa månad. Eller är det någon "skymd" regel från regeringen - de som är tillräckligt friska att protestera är också de som inte någon ersättining ska få? Och när jag nu ändå håller på att ånga upp mig, undrar jag hur de har tänkt; varför sänka ersättiningen för oss som trots allt är på väg ut i arbetslivet igen? Vad är tanken? Att vi ska trilla ner igen för att inte ha någon möjlighet till ersättning över huvudtaget? Undrar hur de har tänkt? Fast - återigen - FRA-lagen var inte så genomtänkt, så då är väl inte det här det heller.

Nu ska vi snart ta oss ut. Det är svalare ute. Vi har 29 grader varmt inomhus. Det enda positiva med det, är att jag inte har någon matlust. Alls. Over and out.

Då var det dags igen... Min handläggare på Försäkringskassan är på semester. När hon är borta, finns det ingen annan jag kan prata med förutom kundtjänst. Ingen på kundtjänst kan göra något annat än att lämna e-postmeddelande till någon ANNAN handläggare. Som de inte vet vem det är eller när de kan svara. Det de kan säga är att meddelandet inte är läst ännu. Jag kan inte få någon annan information. Jag ska AVVAKTA!

Så, alla som jag ska betala räkningar till, ni få AVVAKTA eftersom Försäkringskassan inte kan svara på vad som har hänt med min utbetalning den här månaden. Hur länge vi ska behöva avvakta, är oklart. MIn älskade son och jag får fortsätta att äta pasta, även om ketchupen snart är slut (vilket inte stör mig men sonen kommer att sluta äta). Är det kanske nu som jag borde försöka bli av med några kilon?

 Tack än en gång Försäkringskassan, för er fantastiska förståelse och - inte minst - den oerhörda strömmen av användbar information som ni tillhandahåller. Jag undrar i min enfald om ni tar hand om alla påminnelseavgifter nu?

Nu behövs det gammal hederlig hårdrock för att rensa huvudet!



AC/DC - Highway to Hell

Nu har jag kommit till 1990-talet i mitt sökande och några guldkorn som får igång mig, htitar jag... Robin S Luv 4 luv

Det har varit mycket under en längre period... Våren gör att vi är dödströtta här hemma, så det blir inte mycket energi över till det som jag borde sysselsätta mig med - att scrappa. Hjärnan behöver det, känner jag.

Började att jobba för dryga månaden sedan, vilket mest innebär att jag sitter framför datorn. Har med andra ord redan fyllt min datatid med jobb istället för att blogga! Det är roligt att jobba, men det kräver en hel del av mig.

Vi har skaffat oss en liten "kolonilott" - ett litet, litet grönsaknsland i mormor och morfars trädgård. Det är riktigt rolig, även om det än så länge mest är tungt.

Funderar mycket på att resa med sonen.... Inte nu, kanske nästa sommar eller så. Vill så gärna visa honom MITT Spanien, på mina villkor. Tänk om man kunde få hans gudmor att följa med? Blink, blink, blink....

När det kanske bara är en tredjedel kvar av låten så blir det bara så himla görbra...

Gasen i botten blir lite för mycket, men vinden...

och därför blir det inte så mycket uppdaterat här. Imorgon ska jag börja jobba, så det pirrar lite extra. Har haft sonens underbara f d dagisfröknar här på pyssel idag, vilket var både kul och lärorikt. Lärorikt eftersom man alltid lär sig något nytt och kul eftersom ingen av oss insåg hur fort tiden går...

Jag har fått uppslag till något nytt att scrappa - sonen har skrivit små meddelanden till mig! Kul!

Min ena hand har svullnat upp till oigenkännlighet och fungerar inte till så mycket alls...dessutom gör den så in i skogen ont... Orolig? Näpp, jag får väl stoppa in den i sin svarta vante med skena i, så är det förhoppningsvis över i morgon (med lite hjälp av den vackra nattortosen). Kan jag ha pysslat och burit för mycket tro?

Tror att jag går och lägger mig snart... God natt och sov sött.

Det här underbara fotot fick jag idag av min kära väninna! Det är hon som står längst fram. Året är 1969 och alla barnen är samlade i den lilla badviken ute på Tjörnekalv. Jag är den lilla blonda tufsan som man kan se ansiktet på... Nu är håret nästan svart, förutom på de gråa partierna. Blev verkligen superglad över fotot, eftersom jag har väldigt få foton från den tiden. 1969 och vi hade antagligen känt varandra i hela våra korta liv, väninnan och jag. Nu, 39 (schhh!) år senare går våra söner i samma klass, och de har också känt varandra i hela sina liv... Spännande!