MADDESIGNO

Min son sa hejdå och gick för att vinka i fönstret på dagiset. När jag kommer ut, så är han inte i fönstret. Han har helt enkelt kommit på att man kan börja leka med en gång istället för att stå och vänta på sin mamma, som alltid måste stå och tjata med andra föräldrar så att det dröjer innan hon kommer för att vinka -aaahhhhgggg! Sicket antiklimax, eftersom jag alltid ser fram emot dessa stunder på morgonen, men det är väl dags att vänja sig. 5 år och redan stor.

Bara att gå tillbaka till min egen lilla tillvaro. Stressen ligger där. Igår fick jag upptäckt ännu en underbar muskel - under hakan, av alla ställen - som ställer till det. Försök själva, sitt raka i ryggen och nacken (sitt skönt), dra ner axlarna. Utan att röra så mycket på nacke och huvud (jo, då, det går!) tryck ner hakan mot halsen. I början gör det lite ont, men sedan blir det en skön stretching. För min del så satte det igång en massa underliga muskelryckningar... jo, jo, men det går bättre nu! Min kära arbetsterapeut säger att man inte ska använda musklerna mer än man behöver och inte fler än man behöver heller. Och när man börjar känna och ha sig, så upptäcker man att man använder alldeles för många och helt fel muskler. Det som är skönt i allt snurr, är att ha en någorlunda diagnos... Posttraumatiskt stress syndrom. Det är så bra, för allt som någonsin möjligen kan tänkas ge symptom hamnar inom detta område. Inget att oroa sig för, det är bara stress!!!